Under kalla krigets skuggor opererade en hemlig svensk flygstyrka – Flygenhet 66 – som var beredd att agera i en gråzon mellan fred och krig. Enheten var inte en del av det öppna försvaret utan skulle, om en kris inträffade, snabbt kunna mobiliseras för att utföra dolda uppdrag inom och utanför Sveriges gränser. Organisationen bestod av handplockade officerare och reservister, ofta med bakgrund inom fallskärmsjägarförbanden och Livregementets husarer (K 3).
Spökflygningarna som förbryllade svenska folket
Från tidigt 1970-tal rapporterades om mystiska flygningar i Sveriges skogar, särskilt i Värmland och norra Norrland. Civila som såg flygplanen landa på öde platser undrade om de bevittnade nödlandningar, smuggling eller till och med sovjetiska förberedelser. Tidningarna rapporterade om spökflygarna, och polisen undersökte utan resultat. Först år 2011 avslöjades enhetens existens av journalisten Mikael Holmström i Svenska Dagbladet, då Sven Hugosson, en tidigare medlem och stabschef i Flygenhet 66, valde att bryta tystnaden. ”Jag är trött på hyckleriet kring den svenska neutralitetspolitiken,” sa Hugosson och beskrev enhetens dolda verksamhet under kalla kriget.
Organisering och uppdrag
Flygenhet 66 leddes av Hans-Ulrich von der Esch, en erfaren reservmajor och privatflygare. Enheten hade en liten ledningsgrupp, där förutom enhetschefen även en flygchef och en stabschef ingick. Hugosson själv hade en bakgrund som officer vid flygflottiljerna F 1 och F 16 och hade en planeringsfunktion för att se till att enhetens uppdrag inte stördes av svenska luftförsvarsenheter.
Flygenhetens primära uppdrag var att i hemlighet transportera underrättelseofficerare och nyckelpersoner mellan Sverige, Norge, Danmark och Finland. Piloterna – cirka ett dussin frivilliga officerare och reservister – genomförde uppdrag under täckmantel som civila privatflygare med täcknamn. Flygplanen bestod av fyr- och sexsitsiga Cessnor (modeller 182 och 206), samt ibland en helikopter. För uppdrag där passagerare behövde hoppa med fallskärm användes oftast Cessna 206, som erbjöd möjlighet att enkelt montera bort dörrarna.
Hemliga övningar i Sverige och grannländerna
Flygenhet 66 övade ofta på natten under svåra förhållanden – dimma, regn och ödsliga landskap i norra Sverige, västra Värmland och Uppland. Hugosson minns särskilt övningarna i sydvästra Värmland, en plats av stor strategisk betydelse på grund av närheten till Oslo. Vid ett tillfälle transporterades underrättelseofficerare från Värmland till Skåne, varifrån de kunde resa vidare med båt till Danmark.
Enheten övade på mindre flygfält nära gränserna för att undvika uppmärksamhet. Vid behov samarbetade de med Nato-enheter, och personalen tränade tillsammans med allierade i Norge och Danmark. För flygningar österut, mot Finland, tränade enheten för att på låg höjd släppa ned fallskärmsjägare nära sovjetiska gränsen i norra Finland, där de skulle kunna agera som spanings- och sabotagegrupper.
Ett fortsatt hemligt uppdrag även efter Sovjetunionens fall
Även efter Sovjetunionens upplösning fortsatte Flygenhet 66 sina uppdrag, då Ryssland blev en ny potentiell motståndare. Sjöflygplan tillfördes enheten, och övningarna anpassades för att möta de nya hotbilderna. Verksamheten avslutades dock i slutet av 1990-talet när den svenska försvarsbudgeten skars ned kraftigt, och enheten upplöstes strax före millennieskiftet.
Flygenhet 66 – en okänd del av svensk militärhistoria
Med få dokument och många medlemmar som valt att förbli anonyma är Flygenhet 66 en av de mer mystiska enheterna i svensk militärhistoria. Medlemmarna, ofta med bakgrund som fallskärmsjägare, rekryterades genom personliga kontakter och omfattades av strikta sekretessavtal. Mycket av enhetens verksamhet förblir okänt och kommer sannolikt att förbli så, men Sven Hugossons avslöjanden ger en glimt av den dolda värld där Flygenhet 66 opererade – en värld där Sveriges neutralitetssymbolik ibland kunde betyda något helt annat bakom kulisserna.
Lämna ett svar