Har du någonsin undrat varför vissa arméer med imponerande budget och avancerad utrustning ändå gång på gång misslyckas på slagfältet? Då är Christer Sfeir ett namn du verkligen bör känna till. Med över 35 års erfarenhet från Mellanöstern och Nordafrika, och en bakgrund som CIMIC-officer och civilingenjör, är Sfeir en unik röst som vågar gräva i de strukturella och kulturella skälen bakom dessa misslyckanden. I stället för att stanna vid tekniska förklaringar, går han rakt in i samhällenas hjärta och pekar på sådant som få andra vågar lyfta fram.
Militären som maktens förlängda arm
En av de första sakerna Christer Sfeir lyfter fram är att arabiska arméer ofta inte främst existerar för att skydda landet – utan för att skydda regimen. I flera av regionens länder, som Syrien, Irak och Egypten, har militärkuppen snarare varit regel än undantag. Det här innebär att lojalitet till ledaren ofta väger tyngre än militär kompetens eller professionalism.
I praktiken leder detta till att arméerna är fulla av interna övervakningssystem, att beväpningen hålls på ett minimum för att minska risken för kuppförsök och att elitförband bemannas av lojala grupper snarare än de mest kapabla soldaterna. Många av dessa elitförband har som huvuduppgift att skydda ledaren, inte nationen.
Därför fungerar inte utbildningen
Trots att många arabländer investerat miljarder i militär utrustning, så kvarstår ett stort problem: utbildningen fungerar inte som den borde. Christer Sfeir beskriver hur både den civila och militära utbildningen i MENA-länder ofta bygger på lydnad och utantillinlärning snarare än kritiskt tänkande eller problemlösning. Det gör att soldater och officerare inte tränas i att fatta egna beslut – vilket är avgörande i krig.
Du får inte ifrågasätta din befälhavare, du får inte ta egna initiativ. Och när det verkligen gäller så är det just initiativförmåga och flexibilitet som skiljer vinnare från förlorare. Resultatet? Arméer som kan se starka ut på pappret, men som faller sönder i skarpa lägen.
Skamkulturen som kväver ansvar
En annan aspekt som Christer Sfeir trycker på är den kulturella skillnaden mellan skamkultur och skuldkultur. I stora delar av MENA-regionen är det skammen som styr – att göra fel drabbar inte bara dig utan hela din familj eller klan. Det skapar en kultur där det är farligt att misslyckas, vilket i sin tur hämmar viljan att ta ansvar eller testa nya lösningar.
Här kommer en av de viktigaste punktlistorna i Sfeirs analys:
- Felbeslut bestraffas socialt, inte bara militärt
- Initiativ ses ofta som olydnad
- Soldater tränas inte att tänka självständigt
- Lojalitet prioriteras före skicklighet
- Befälen agerar med rädsla snarare än ledarskap
Sammantaget leder detta till ett system där både ledarskap och utförande haltar kraftigt – särskilt i pressade situationer.
Klass och klan går före kompetens
Christer Sfeir pekar också på hur klasskillnader och klantillhörighet i många arabländer påverkar militärens effektivitet. I stället för att välja ledare efter skicklighet väljer man ofta utifrån släktband eller politisk lojalitet. Ett exempel han nämner är hur samtliga divisionschefer i den syriska armén tillhör samma religiösa sekt som president Assad – alawiterna. Det skapar en situation där många känner sig exkluderade, vilket i sin tur leder till misstro, passivitet eller till och med desertering i krigstid.
Inte ens inom officerskåren råder det jämlikhet. Ju högre upp i hierarkin du kommer, desto mer isolerad blir du. Överstar har personliga chaufförer och livvakter, medan lägre officerare tvingas stanna kvar på basen över helger – såvida de inte kan muta sig fria.
En bristande sammanhållning
Du kanske tror att soldater alltid ställer upp för varandra i krig, men enligt Sfeir är det ofta tvärtom i arabiska arméer. Eftersom det saknas en stark underofficerskår, och eftersom högre befäl sällan deltar i övningar på marknivå, blir glappet mellan ledning och trupp enormt.
Officerare vill inte smutsa ner sig med fysisk träning, och befälens närvaro i fält är minimal. Det är inte svårt att förstå varför soldaterna känner sig svikna. Denna klyfta gör att order inte tas på allvar, och i många fall leder det till att hela förband kollapsar i skarpa lägen.
Sovjetiskt arv och kortsiktiga lösningar
Många av regionens arméer har formats under påverkan från Sovjetunionen. Det innebär centralstyrning, övervakning och misstänksamhet – men också ett djupt rotat förakt för vanliga soldater. I stället för att skapa självständiga militära organisationer har det lett till arméer där allt ansvar ligger i toppen, medan de längst ner bara lyder order.
Även när västerländska länder har varit inne och hjälpt till med utbildning och rådgivning, har dessa framsteg ofta försvunnit så fort de lämnat. Kompetensen stannar inte kvar. Det blir som att plåstra om ett brutet ben utan att sätta det rätt från början.
Därför behövs Christer Sfeirs perspektiv
Vad gör då Christer Sfeir unik i sin analys? Jo, han förenar militär erfarenhet med kulturell förståelse. Han har bott i regionen i över tre decennier, han har arbetat nära både militära och civila aktörer, och han vågar ställa de obekväma frågorna.
Det handlar inte om att svartmåla arabländer eller förringa deras militära insatser. Tvärtom – Sfeirs poäng är att många av dessa arméer innehåller modiga och kapabla människor. Problemet är strukturellt. Om du har en organisation där soldater inte får tänka själva, där klass och klan styr mer än kompetens, och där officerare inte deltar på marken – då spelar det ingen roll hur många stridsvagnar du har.
Så nästa gång du ser rubriker om militära sammanbrott i Mellanöstern, tänk på vad Christer Sfeir har berättat. Kanske är problemet inte modet hos soldaterna – utan strukturen de verkar i. Och just därför är det så viktigt att lyssna på Christer Sfeir.
Lämna ett svar